Jag saknar dig bloggen. Det är inte brist på inspiration som har fått mig att överge dig utan det är brist på tid. Jag vill så gärna börja skriva här igen men jag vet att det inte tjänar mycket till att försöka igen eftersom jag vet att jag kommer att vara mer än upptagen under de kommande månaderna.

Så jag tar en paus (som om jag inte redan har haft en paus de senaste två månaderna) på obestämd tid. Tack till alla som läst och kommenterat på min blogg.

Tänk så härligt det är att vakna till snö. Så här ser det då verkligen inte ut varje dag utanför vårt fönster.

Och alla är lika chockerade i år igen. Om jag någon gång flyttar tillbaka till Sverige kommer jag sakna dramatiken som råder när det snöar. Satsar på att skolorna kommer att vara stängda åtminstone en vecka.

Ny jacka från Beacons closet i New York. Tycker mycket om.

Just nu så är jag inne i en sådan där period där allt bara går i ett. Dag efter dag. Jobbet och skolan. Det finns ingen tid över till att reflektera över tillvaron. Jag saknar att reflektera.

Alla mina pengar går till Starbucks kaffe (det är beroendeframkallande) och till kiropraktorn eftersom min rygg inte tycker att det är en bra idé att sitta still från tidig morgon till sen kväll.

Jag äter pepparkakor från IKEA och det sägs att det snart är jul. Och till slut så har jag gett vika inför att anordna ett stort bröllop. Jag skriver listor och planerar. Jag är förvånade själv över hur roligt jag tycker att det är. Hoppas bara att ingen panik kommer att inträffa. Jag vill ju så hemska väldigt ogärna bli till en stressad brud. Usch och fy. Det är det sista jag vill.

Den tredje dagen så sken solen i New York. Vi åt frukost på det här mysiga stället och jag stortrivdes med livet.

Vi hade bestämt träff i Brooklyn med älsklingens kompis, och eftersom det var så fint väder så bestämde vi oss för att promenera dit.

Halvvägs över Brooklyn Bridge, när jag minst anade det, så hade jag plötsligt en ring på mitt finger och folk runt omkring oss applåderade. Och ja, när vi befann oss i Brooklyn så var det bestämt att vi ska gifta oss.

Dag två så övergav vi södra Manhattan med sina mysiga red brick buildings och begav oss mot den innersta kärnan. Men tyvärr var jag och New York inte riktigt överens. Jag tyckte det var jobbigt med all trafik och kände mig mer vilsen än imponerad av Times Square. Men den största besvikelsen var nog att jag inte alls kände mig som Carrie när jag vandrade längs med 5th Avenue.

Jag förstod inte. Alla hade ju sagt att jag fullkomligt skulle älska New York. Och nu i efterhand så tror jag att det var där problemet låg den här dagen. Det är nog som med filmer. De bästa är alltid de man har minst förväntningar inför.

Så blev jag först väldigt förälskad. Gamla hus med trappor längs väggarna och rök som pyr upp från underjorden.

Varm gatubelysing, pumpor, solrosor och fina reklamskyltar.

Fina små butiker och mysiga restauranger där vi trivdes utmärkt.

Nu åker vi. Till staden som aldrig sover. Den som alla pratar om.

Mina vänner kallar mig för baglady. För att jag alltid släpar runt på ditt och datt. Så jag kom fram till att det är dags att börja släpa med stil. På eBay hittade jag en punk mod holdall handbag. Fast för mig är det mest en gubbväska.

Det är här på min färgglada ikea-kudde som jag sitter stora delar av min helg. Och det är här som jag känner mig intelligent och lycklig av mina framsteg. Men det är också här som jag har panikångest och funderar över om det faktiskt är möjligt att klara av den tentan som jag kuggade i juni. De säger att det är svårt men att det ska vara möjligt. Så jag får väl försöka tro att det är sant.

Ibland måste jag byta ikea-kudden mot sängen. Det händer när läget är mindre bra.

Mitt kaffe dricker jag i världens finaste kopp. Enligt mig. Mormor och morfar fick dessa koppar en gång för länge sedan av en granne. West Germany står det i botten. Jag har den gröna och min kusin har den rosa. Alla andra har tyvärr gått i kras.

Fin morgon. Solen lyser in på oss genom rullgardinen. Jag känner mig mer utvilad än på länge och är glad över att jag bara behöver jobba tre dagar nästa vecka. Idag ska vi gå på dop.

Helgen har varit lugn. Faktiskt för lugn.

Jag har gått in mina nya höstskor som jag har tänkt att ta med mig till New York. Inför resan har jag även inhandlat en tjock-kofta och en stickad mössa. Jag har ju sett alla filmer där de åker skridskor i tjocka halsdukar medan snön så vackert faller. Men sen kollade jag upp temperaturen och såg att de hade haft långt över 20 grader förra veckan. Lurad. Måste planera om min resegarderob.

Vi promenerade runt bland husen där vi bor och hittade plötsligt en ny liten affär. Älskar att det finns människor som vågar öppna små butiker i villaområden.

Och det var den helgen.

Jag måste erkänna. Jag är inte speciellt förtjust i handväskor. De tilltalar mig helt enkelt inte så där som klänningar och skor gör. Detta resulterar i att jag ofta använder de få handväskor jag äger tills de faller sönder och samman. Det börjar med fodret, men jag forstätter att använda väskan. Sedan syns det på utsidan, men jag forstätter. Tillslut faller remmarna av och jag måste ge upp.

Nu är den här väskan på väg hem till mig. Den tilltalar mig.

Om det är någonting som jag alltid har saknat här i Dublin så är det mysiga fik. Sådana som det finns så många av i Sverige. Mysiga pubar finns det däremot gott om. Men det är helt enkelt inte samma sak. Men jag saknade det mer under mina första år här. För med tiden vänjer man sig. För mig var det en som en tröskel som jag var tvungen att kämpa för att kunna ta mig över efter runt två år på Irland. Många nätter var jag fast besluten på att flytta hem. Men kom aldrig till skott. Efter en lång kamp började allt att vända och nu har ytterligare tre år passerat så snabbt. Hemlängtan är fortarande stark men den skriker inte inom mig om natten.

Men så glad jag blev när vi sprang på det här fina nyöppnade fiket i Dublin. Tyvärr inte runt hörnet från oss. Bästa toalampa-skyltningen har de också.