På hemvägen stannar vi till i ett litet samhälle. Älsklingen måste se den viktiga matchen. Det är ett sånt där irländskt ställe som alltid ger mig känslan av att bara bestå av en enda lång gata och ingenting där bakom.

Från en liten pub med gaeliskt namn dånar Prodigy långt ut på gatan.

Vi får snart höra att det enda stället som serverar mat på en söndag är hotellet i byn.

Vi går dit. På borden ligger aprikosfärgade plastdukar. Stolarna är klädda i blått tyg och heltäckningsmattan är grön. Det känns som att tiden länge har stått stilla här.

Lite hjälper skyltdockan, akvaritet eller databordet. Men en viss charm har nog stället allt.

Jag biter ihop och beställer in friterad kyckling och pommes frites. För jag vet ju redan innan jag tittar på menyn att där inte kommer finnas något nyttigt alternativ.

Matchen segar sig fram och jag tänker att jag kan komma på tusen saker jag hellre skulle göra en solig söndag i augusti.

Men jag tänker att ett förhållande måste vara ge och ta. Och efter att ha blivit bjuden på fint hotell, god middag och en underbar ansiktsbehandling. Ja då är det nog min tur att ge lite.