Jag står och väntar vid övergångsstället. På den södra sidan av floden där människor alltid trängs.

Jag tänker på dig för det var där vi skiljdes åt. Det var mörkt ute då också. Rädsla och förväntan för vi visste att från och med då så skulle allt bli annorlunda. Du skulle möta nya utmaningar och jag skulle vara utan dig.

Jag tänker på det som då hade gått rätt och på det som hade gått fel. Som tur är så växer alltid de bra minnena sig starkare ju längre tiden går.

Ett halvår senare så sa du att du älskade mig. Och vi som aldrig ens brukade kramas. Då visste jag att allt var bra och att det är jag och du. På gott och ont. För alltid. Och som vanligt.