Vi har köpt en tavla. En riktig tavla. Vår första. Det känns stort. Vi har också köpt en bil. Och den här gången är det inte en skrothög utan fungerande lysen. Det är en riktig bil. En sån som man kan köra med även på kvällarna när det är mörkt ute. (Ja på Irland får man köra utan lysen på dagen). Det känns som att vi har tagit några vuxenpoäng. Fast sen så tänker jag att vi kanske är för gamla för att få några vuxenpoäng över huvud taget.

Jag tycker mycket om min nya svarta trikåkjol men jag funderar lite på det här med rumpan. Hur tyget liksom slickar sig runt den. Jag har bara haft den på jobbet en gång, och då med en lite längre tunika över. Vågar inte annat.

Konstnären till tavlan är den irländska Kevin Sharkey.

Dagen börjar som så många andra dagar. Ryggen värker och den får huvudet att värka ännu mer. En smärtstillande och en kopp kaffe brukar jag säga. Det är vad jag behöver sen är jag igång. Som en riktigt rockstar, säger älskligen.

Men inte ens det fungerar idag. Men tillslut så. Efter nästan en hel dag i sängen och två starka smärtstillande kommer jag igång. Vi åker till min älskade rosträdgård. Han säger att jag ser viktoriansk ut och är aningen besvärad över att vi matchar varandra i lila kläder. Vi läser namnen på alla rosor och diskuterar huruvida namnen passar. Och vi luktar på säker hälften. Sen blir vi kalla och åker till slottet för en kopp varm chocklad. Ja vi bor faktiskt precis brevid ett slott. Mitt i bostadsområdet ligger det. Jag säger att jag vill åka till Paris över en helg för jag har ju faktiskt några semester dagar kvar att ta ut. Älsklingen säger att han tycker att vi ska åka till New York. Och så är det bestämt. New York ska det bli. Vi går hem och lyssnar på Jay Z och Alisha Keys. Jag känner mig plötsligt på topp.

Igår kom jag hem efter midnatt och kände mig lycklig. Det gör jag sällan efter en sen utekväll. Jag kände att jag passade in. Jag var inte konstigt annorlunda utan nästan speciell. Som svensk.

Sminkningen fick jag gratis av en tjej som stoppade mig på stan under eftermiddagen. Hon var dock bra på sitt jobb och jag gick därifrån med en dyr liten påse i handen. Håret är nästan så långt att jag kan fästa upp det med hårnålar. Nu vill jag ha långt. Alltid vill jag byta. Mörkt. Ljust. Kort. Långt. Ständigt förändring.

På hemvägen stannar vi till i ett litet samhälle. Älsklingen måste se den viktiga matchen. Det är ett sånt där irländskt ställe som alltid ger mig känslan av att bara bestå av en enda lång gata och ingenting där bakom.

Från en liten pub med gaeliskt namn dånar Prodigy långt ut på gatan.

Vi får snart höra att det enda stället som serverar mat på en söndag är hotellet i byn.

Vi går dit. På borden ligger aprikosfärgade plastdukar. Stolarna är klädda i blått tyg och heltäckningsmattan är grön. Det känns som att tiden länge har stått stilla här.

Lite hjälper skyltdockan, akvaritet eller databordet. Men en viss charm har nog stället allt.

Jag biter ihop och beställer in friterad kyckling och pommes frites. För jag vet ju redan innan jag tittar på menyn att där inte kommer finnas något nyttigt alternativ.

Matchen segar sig fram och jag tänker att jag kan komma på tusen saker jag hellre skulle göra en solig söndag i augusti.

Men jag tänker att ett förhållande måste vara ge och ta. Och efter att ha blivit bjuden på fint hotell, god middag och en underbar ansiktsbehandling. Ja då är det nog min tur att ge lite.

Vi är tillbaka till den irländska odentifierbara årstiden. Den med lite sol och lite regn. Och mycket vind. Igår satte vi på elementen på jobbet. Bara en liten stund för att händerna blir så kalla när man klapprar på tangenterna. Jag längtar hem till de svenska årstiderna och förbannar mig själv över att jag köpte så många sommarklänningar. Borde vetat bättre. Jag använde i alla fall min lila två gånger.

På jobbet pratar de om hur bra det är att ha samma mobiloperatör som sina vänner. Jag har inte så många vänner tänker jag. Men jag har samma operatör som min älskade. Och det är fint.

Nu åker vi bort över helgen. Min födelsedagspresent.

Fragrant Cloud, Lovely Lady och Melody Maker. Det är livskvalitet det. Och så jag på en parkbänk i solen.

Förresten så har jag fyllt år. Men det var ju över en vecka sen nu. 3:e våningen nästa år skrev min vän i sitt sms. Ojoj.

Jag har köpt en hylla till köket. Industri möter gulligt. Pappa kommer att bli stolt. Eller snarare chockerad över att jag fick aschlet ur vagnen och fixade en hylla utan hans hjälp.

Och inte ett endaste hål i väggen behövde jag göra. Älsklingen säger att nu får det vara nog med hål, det är ju inte vi som äger lägenheten. Jag säger att jag måste få göra fler hål. Utan hål blir det inte fint. Och är det inte fint så vill jag inte vara med.

Och ja hålet ovanför skålen är mitt verk.

Nästa anhalt på vår resa blev ön Möja. Här bestod landskapet av klipphällar och lövträd. Lika sagolikt vackert som i Astrid Lindgrens värld.

Vi hittade en ensam klipphäll där vi badade och på morgonen åt vi nygräddat från bageriet.

På kvällen när skymningen kom blev det om möjligt ännu vackrare. Jag fick verkligen den där riktigt svenska semestern som jag hade drömt om så länge.