Jag prommenerar längs vattnet och blir så varm att jag måste ta av mig min jacka. Tänk att jag för bara en vecka sen gick runt i min tjocka vinterkappa.

Mina kläder machar de färgglada dörrarna. De går i gult, grönt och rött, och de lyser så fint i solskenet. Lite längre bort ankommer Stena Line. Från Wales skulle jag gissa. Och helt plötsligt så inser jag att våren är här igen.

Det är lika märkligt varje år. För här är det ingen snö som smälter och inga gräsmattor som går från grått till grönt. Jag har svårt för det där att det inte går att se den stora skillnaden mellan vinter och vår. Mitt inbördes system rubbas. Men jag besämmer mig för att det idag inte är en vacker vinterdag. Utan idag så är det vår.

Idag är det St Patrick's day. Jag är ledig hurra. Men för mig betyder det mest att jag får tid till att plugga. Jag sitter vid köksbordet hela dagen med näsan i mina böcker. Älsklingen sitter på sägen med laptopen i knät och jobbar koncentrerat på sin film. Vi har själva satt oss i den här situationen säger han. Det är så sant.

Jag tittar på min klänning som jag köpte på lunchen igår. Den når nästan ner till mina fötter och den gör mig glad. Jag tittar sen på mina blommor. Flera har vissnat men jag tycker att de är fina ändå.

Igår kväll anordnade älsklingens mamma en fest för hela stora familjen. Festen hölls på övervåningen i en pub som kändes lite som ett stort vardagsrum.

Det var gammalt och mysigt men inte på ett häftigt retro sätt. Bara på ett helt äkta sätt.

Jag blev kär i den blommiga tapeten och jag frågade ägaren hur mycket han ville ha för lampan. Men tydligen var den inte till salu.

På den ena sidan av övervåninen syndes den gamla vinden. Det var fint.

Och så här såg jag ut klockan två på natten på väg hem.

Jag är fortfarande på jakt efter ett tyg till vår sänggavel. Det är så svårt att hitta just det där tyget. Det där som är perfekt.

Men här om dagen när jag satt och klickade mig igenom alla annonser på ebay så slog mitt hjärta plötsligt ett extra slag. Jag hoppade upp ur soffan och började febrilt att mäta alla våra fönster men de var alla alldeles för breda.

Här är länken till annonsen. Inga bud är hittills lagda.

Trots att det fortfarande är minusgrader på nätterna så känns allt annorlunda.

Solen sken in genom fönstret på pendeltåget och jag kände mig lycklig. Det är något jag i stort sett aldrig har gjort efter jobbet. Jag tänkte att min nya position på min nya avdelning är ju helt enkelt super. Och mina nya jobbarkompisar måste ju nästan vara de bästa som går att hitta. Helt plötsligt så känns livet lite lättare. Kanske så ska jag klara av att forsätta orka jobba och studera samtidigt. Ja det ska jag nog.

När jag gick av tåget var det fortfarande ljust och plötsligt var de tillbaka. Mina fina vänner med de vackra vita fjädrarna. Jag undrar var de har hållit hus hela vintern.

Idag känner jag mig lite som mina tulpaner. Skör och trött. Men ändå känns allt vackert och fint. Det är bara det att allting känns så mycket och så nära in på. Jag byter buss inne i stan och hinner träffa älsklingen i 30 minuter mellan hans eftermiddagsmöte och svenska lektion. Hans hand är varm och jag vill inte släppa taget.

Jag tänker att det ju faktiskt går att ta bilder i lampsken. Och att det är tråkigt att tulpaner vissnar så fort. Men det får allt bli de sista tankarna för idag.