Allt på vårt köksbord går nu i pastell. Det känns vårigt och härligt. På Irland är hyacinten ingen julblomma. Superbra tycker jag. För den luktar ju så gott. Jag tar lite bilder och spiller sedan mitt morgonte över den vita duken.

Sen tar jag äntligen tag i det absolut tråkigaste jag vet. Efter att ha skjutit upp denna fruktansvärd syssla i ungefär två år så börjar jag äntligen att rensa igenom alla mina papper. Jag är troligtvis den ekonom som har sämst ordning på mina egna finanser. Gamla bankpapper med datum från 2004 ihopknycklade i en enda röra. Jag hoppas att mamma och pappa inte läser detta.

Ikväll ska jag få vara publik igen på ett av de TV program som älsklingen jobbar med. Jag börjar få in vanan nu. Men jag går bara dit om jag kan vara hundra procent säker på att ingen kommer att börja prata med mig i direktsändning. Det skulle inte mina nerver klara av. Men älsklingen har lovat.

Det har blivit mycket rosa hemma hos oss den senaste tiden. Det kanske kan vara en reaktion från min barndom. Min mamma klädde mig alltid i randiga polarn o pyret kläder och jag hade blå tapeter i mitt flickrum. Jag vet inte.

Jag jobbar och sliter men det går väldigt fint just nu. På jobbet alltså. Hela dagen har jag suttit ihopskjunken framför datorn som hypnotiserad av min siffror. Det gillar jag.

Jag har handlat mycket den senaste veckan. Gammalt och nytt. Saker och kläder. Och mycket färgglatt för det får mig på gott humör.

Jag är fullkomligt kär i mitt nya lilla kakfat.

Jag känner mig glad. Jag har kännt mig ovanligt lugn och glad den senaste tiden. Dock börjar jag känna lite i bröstet att det här var min näst sista lediga helg innan skolan börjar igen. Men det kommer nog kännas invant när det väl kommer igång.

Igår tog jag bussen till den sydvästra delen av innerstaden. Området som kallas för The Liberties sägs vara en del av det riktiga Dublin. Här är alla husen ännu lägre än i resten av stan, och det finns mycket graffiti, taggtråd och smuts. Här finns också många små högtravande antikaffärer. Men föremålen de säljer är inte riktigt i min prisklass.

Trots att det är mitt på ljusa dagen så står några redan överförfriskade män och röker utanför en pub. Inget ovanligt. Det är ju lördag och fotboll på TV. De hejar glatt på mig och jag hejar tillbaka. När jag har passerat dem hör jag hur de kommenterar att jag ser ut som en 1700-tals dam. Det tar jag som något positivt. För det måste ju betyda att jag inte ser ut precis som alla andra. Dock har jag ju svårt att föreställa mig att kvinnorna på den tiden klädde sig i illgröna nylonstrumpbyxor.

Jag vandrar vidare med mitt mål i sikte. Att besöka den enda välgörenhetsaffären i Dublin som säljer möbler. Sen går jag på bio och känner mig nöjd med min Sara dag.

Jag har blivit utmanad av den fina Rebecca att berätta sju intressanta eller ointressanta saker om mig själv.

Så här kommer lite Sara-fakta:

1) Jag är livrädd för daggmaskar. Det är det äckligaste jag vet och jag går ofta omvägar för att inte utsätta mig själv för masktäta ställen.

2) Jag har mani på strumpbyxor. Ju färgladare desto bättre. Jag äger ett oräkneligt antal par men kan ändå inte få nog.

3) När jag fortfarande bodde i Sverige så åt jag 1 liter filmjölk per dag. En halvliter på morgonen och en halvliter på kvällen. Det är ju gott helt enkelt.

4) Alla vet att jag alltid har ett paket med näsdukar i väskan.

5) Jag lider av en extremt uppsväld mage. Nästan jämt. Jag kallar min mage för Sven för jag drömmer om att en dag få en son som jag kan döpa till just det. Och lite säger jag så för att reta älsklingen. Det är roligt att göra honom lite stressad.

6) Jag tycker om siffror. Bland det bästa jag vet är att sitta och klura på beräkningar i Excel. En kontorsråtta det är jag det.

7) Samma sommar som jag fyllde 18 år var det planerat att jag och tre vänner skulle gå på en konsert med Dr Bombay i Kuala Lumpur. Men förfesten bestående av ren vodka på ett hotellrum i China Town blev för mycket för oss så jag fick aldrig se doktorn live. Jag sörjer ännu.

Jag läser bloggar där det handlas vackra saker på loppis. Jag blir avundsjuk för här i Dublin finns det inte mycket till sånt. Här finns bara små välgörenhetsaffärer där inte mycket går att fynda. Men jag ränner såklart där hela tiden ändå. Ibland så har jag tur. Som idag på lunchen när jag hittade en orangerutig termos.

I helgen tänkte jag att man tager vad man haver och jag åkte till IKEA. Det blev en färglad filt och en orange duk. Och lite annat smått och gott som alltid.

Jag vill ta bilder i dagsljus men det går inte riktigt. Inte när man är på jobbet från tidig morgon till sen kväll. Men jag tar lite bilder ändå. Sen äter jag kokt varmkorv med pasta-älgar, och singoalla kex till efterrätt. Allt från IKEA. Det känns högtidligt.

 

Pappa skickar bilder hemifrån. Jag blir så avundsjuk för det ser så härligt ut.

Prinsessan i familjen är irriterad. Hon tycker inte om snön. Den som säger at katter inte kan ha olika ansiktsutryck har fel. Jag kan inte låta bli och le när jag tittar på den nedre bilden. Jag vet precis hur min tjocka, håriga lilla älskling ser ut när hon är på ett dåligt humör. Men vem kan klandra en liten katt. Varje gång under dagen när dörren öppnas trippar hon ut i trädgården med en förhoppning om att möta grönt gräs, blommor och insekter. Och varje gång så tvingas hon att bli lika besviken. Ja det är inte lätt att vara en tjock liten katt.

Vår vistelse i Barcelona var väldigt kort. Men vi såg till att riktigt semestra oss och åt våfflor med sylt till frukust. Ända tills vi mådde illa och kunde höra hur sockerkornen knastrade mellan tänderna. Till lunch åt vi pizza och till middag glass. Ja och kanske lite tapas också.

Det var en fin helg. Men det kändes som om de sandfärgade husväggarna och de gröna palmträden skulle ha varit omgivna av värme. Och inte av kyla och blåst. Det passade liksom inte. Vi bestämde oss för att Barcelona nog inte visat sig från sin bästa sida och att vi måste åka tillbaka en annan gång. När det är sommar.

Dessutom hann jag ju inte med en endaste affär.

Idag har varit en latisdag. Jag har druckit fläderdryck från IKEA och dansat i mitt kök till Jedwards version av Under Pressure. Jag tror att jag behövde det efter en intensiv vecka på jobbet.

Men nu är jag väldigt trött på mig själv där jag sitter ihopsjunken i soffan, oduschad och med dålig andedräckt i min morgonrock. Nu ska jag ta tag i den här dagen. Bättre sent än aldrig. Dessutom är det ju nästan kväll nu. Och ikväll så ska jag gå ut och äta med två trevliga tjejer. Jag tror nog att det får bli min benvita 70-tals klänning den här helgen också. Och självklart tillsammans med röda naglar och rött läppstift.

I helgen så blev jag kär i Gaudi. Det var en helt oväntad men väldigt stark förälskelse.

Under en hel timme så var det bara jag och Gaudi som existerade. Jag har inget minne kvar av de andra turisterna.

Jag känner mig fortfarande helt knäsvag inombords när jag tittar på bilderna. Mosaik kanske är det vackraste som finns.