Ett påklistrat leende

Jag känner mig bakfull, men älsklingen säger att det är omöjligt efter två små glass av champange.

När vi kom hem igår natt så hade jag träningsvärk i käkarna. Från ett påklistrat leende. Men det var några fina personer där. Människor som jag skulle vilja bjuda hem till mig och sitta och prata med i timtal i lugn och ro.

Men jag kände mig stressad av den höga musiken och av alla människor. Det fungerar inte längre för mig. Kanske beror det på att jag börjar bli äldre eller kanske så börjar jag bara att hitta mig själv.

Comments

Post a Comment:

Name:
Remember me?

Email: (not for publication)

URL/Blog:

Comment:

Trackback
RSS 2.0