Om det är någonting som jag alltid har saknat här i Dublin så är det mysiga fik. Sådana som det finns så många av i Sverige. Mysiga pubar finns det däremot gott om. Men det är helt enkelt inte samma sak. Men jag saknade det mer under mina första år här. För med tiden vänjer man sig. För mig var det en som en tröskel som jag var tvungen att kämpa för att kunna ta mig över efter runt två år på Irland. Många nätter var jag fast besluten på att flytta hem. Men kom aldrig till skott. Efter en lång kamp började allt att vända och nu har ytterligare tre år passerat så snabbt. Hemlängtan är fortarande stark men den skriker inte inom mig om natten.

Men så glad jag blev när vi sprang på det här fina nyöppnade fiket i Dublin. Tyvärr inte runt hörnet från oss. Bästa toalampa-skyltningen har de också.