På hemvägen stannar vi till i ett litet samhälle. Älsklingen måste se den viktiga matchen. Det är ett sånt där irländskt ställe som alltid ger mig känslan av att bara bestå av en enda lång gata och ingenting där bakom.

Från en liten pub med gaeliskt namn dånar Prodigy långt ut på gatan.

Vi får snart höra att det enda stället som serverar mat på en söndag är hotellet i byn.

Vi går dit. På borden ligger aprikosfärgade plastdukar. Stolarna är klädda i blått tyg och heltäckningsmattan är grön. Det känns som att tiden länge har stått stilla här.

Lite hjälper skyltdockan, akvaritet eller databordet. Men en viss charm har nog stället allt.

Jag biter ihop och beställer in friterad kyckling och pommes frites. För jag vet ju redan innan jag tittar på menyn att där inte kommer finnas något nyttigt alternativ.

Matchen segar sig fram och jag tänker att jag kan komma på tusen saker jag hellre skulle göra en solig söndag i augusti.

Men jag tänker att ett förhållande måste vara ge och ta. Och efter att ha blivit bjuden på fint hotell, god middag och en underbar ansiktsbehandling. Ja då är det nog min tur att ge lite.

Vi är tillbaka till den irländska odentifierbara årstiden. Den med lite sol och lite regn. Och mycket vind. Igår satte vi på elementen på jobbet. Bara en liten stund för att händerna blir så kalla när man klapprar på tangenterna. Jag längtar hem till de svenska årstiderna och förbannar mig själv över att jag köpte så många sommarklänningar. Borde vetat bättre. Jag använde i alla fall min lila två gånger.

På jobbet pratar de om hur bra det är att ha samma mobiloperatör som sina vänner. Jag har inte så många vänner tänker jag. Men jag har samma operatör som min älskade. Och det är fint.

Nu åker vi bort över helgen. Min födelsedagspresent.

Fragrant Cloud, Lovely Lady och Melody Maker. Det är livskvalitet det. Och så jag på en parkbänk i solen.

Förresten så har jag fyllt år. Men det var ju över en vecka sen nu. 3:e våningen nästa år skrev min vän i sitt sms. Ojoj.

Jag har köpt en hylla till köket. Industri möter gulligt. Pappa kommer att bli stolt. Eller snarare chockerad över att jag fick aschlet ur vagnen och fixade en hylla utan hans hjälp.

Och inte ett endaste hål i väggen behövde jag göra. Älsklingen säger att nu får det vara nog med hål, det är ju inte vi som äger lägenheten. Jag säger att jag måste få göra fler hål. Utan hål blir det inte fint. Och är det inte fint så vill jag inte vara med.

Och ja hålet ovanför skålen är mitt verk.

Nästa anhalt på vår resa blev ön Möja. Här bestod landskapet av klipphällar och lövträd. Lika sagolikt vackert som i Astrid Lindgrens värld.

Vi hittade en ensam klipphäll där vi badade och på morgonen åt vi nygräddat från bageriet.

På kvällen när skymningen kom blev det om möjligt ännu vackrare. Jag fick verkligen den där riktigt svenska semestern som jag hade drömt om så länge.

 

När jag är på besök i Sverige så är det alltid väldigt mycket ringa, boka in, planera och hinna träffas hela tiden. Så när älsklingen kom över kändes det helt underbart att få åka ut på en liten lugn semester bara vi två.

Vi åkte ut till stockholms skärgård och började med att spendera två nätter i en liten fiskebod. Där vi bodde fanns det ytterligare fyra små fiskebodar, ett utedass, ett fik och en liten affär. Det var allt. Jag som inte är någon friluftsmänniska var lite orolig innan vi kom dit men det visade sig vara mitt livs mest befriande semester. Allt var helt kravlöst. Ingen sevärdighet eller affär som behövdes ses. Ingen film att titta på efter middagen. Inget smink att behöva tvätta bort. Ja inte ens någon dusch. Och det behövdes ju inte heller för vi hade ju ett helt hav.

Jag hade glömt att ta med mig min lilla fickspegel och slogs av hur konstigt det kändes att inte kunna se mig själv i spegeln. Märkligt nog visade det sig två dagar senare att jag var mig väldigt lik.

Innan vi somnade den sista natten sa jag till älsklingen att jag nog aldrig har känt mig så lycklig. Han sa att det nog var vår bästa semester någonsin.

Nu är jag tillbaka i Dublin. Semestrar varar ju tyvärr inte för alltid.

En stor del av mig vill alltid packa ner henne i väskan. Och jag får ibland känslan av att hon vill samma sak.

Min gamla katt som spinner så högt att det hörs till övervåningen. Som älskar fötter och skor. Som vill bli buren och som inte längre orkar jaga insekter.

Efter en stressig vecka på jobbet och regn som bara öser ner känns det helt fantastiskt att veta att jag imorgon sitter på ett plan till Sverige! Jag har äntligen semester!

Den här nyckel-katten flyttade nyligen in i vår hall. Den hängde tidigare i mormor och morfars kök. Länge. I alla fall så länge som jag har levt.

Skivstället som har blivit vårt tidningsställ hittat jag nyligen på Dublin Fleamarket. Problemet är bara att jag inte kan bestämma mig för i vilket rum den ska stå. Jag vill ju gärna ha den i varje rum. Samtidigt.

Jag tycker att det är så svårt att ta bilder på mig själv. Men här är i alla fall min nya turkosa klänning inhandlad från engelska eBay. Smyckena har jag köpt på Dublin Fleemarket och Primark.

Igår kväll avnjöt jag en mycket god middag i en japansk restaurang. Men sen vid midnatt när det var dags att gå ner till karaoke rummet så smet jag. Det sägs att man måste konfrontera sina demoner för att kunna bli dem kvitt. Men det gick bara inte. Nästa gång kanske.

Det allra bästa med vår lägenhet kan vara utsikten över hustaken när solen går ned. Färgerna och ljuset. Jag får inte nog.

Det är så vackert. Jag kan inte motstå att tycka det. Jag vandrar hem längs strandpromenaden. Luften är klar efter regnet som just föll. Himlen är aningen röd och det luktar sommar. Jag känner mig hemma när jag svänger in på vår gata. Husen ser så vackra och ståtliga ut idag. Efter fem år känns arkitekturen fortfarande exotisk.

Jag funderar på om jag ska berätta för honom hur vackert jag tycker att det är ikväll. Om hur fint det är i vårt område. Och hur skönt det är ute trots att temperaturen är aningen lägre än i Sverige. Jag tänker att jag ska vara mogen och berätta. Kanske är det ett steg i rätt riktning.

Idag hänger det vita lakan på tork i hela lägenheten. Det inger ett lugn. Jag är hemma själv och njuter av det är så rent och fint. Det är det alltid efter att mina föräldrar har varit här på besök. Tack till dem.

Han tycker att vi har för många kuddar och filtar i vardagsrummet. Jasså.

Jag lyssnar på Eva Dahlgren som sommarpratar i P1 och känner mig lite visare efteråt.

Sedan läser jag Paulo Coelho tills mitt huvud är ett känslomässigt virrvarr.

Om en vecka så flyttar vi med jobbet. Jag hoppas att det kan bli lite närmare för mig, men så jag kommer att sakna denna söta lilla förort.

Det öppna havet och småbåtshamen kanske är det allra finaste. Men det finns så mycket mer. Som den här lilla bakgatan mellan parkeringen och kontoret.

Underbara gammla dörrar. Självklart med de traditionella spetsgardinerna.

Rosor blandat med ogräs.

Och jag vet inte hur jag ska klara mig nu när jag inte längre kan shoppa kläder på lunchen. Hemska tanke.

Någon nämnde att det var midsommarafton igår så nu ska jag stryka vita duken och ta fram min prydnadsstång. Bättre sent än aldrig.

Nu är jag tillbaka. Till bloggen och mig själv. Jag har aldrig tidigare stressat så mycket inför några tentor. Det var hemskt. Jag har inte mått bra.

Men nu är mina föräldrar äntligen här. De stormar lägenheten och tar över all verksamhet. Det är bara att acceptera och hänga med. Det är helt enkelt så de arbetar.

Jag behöver inte vattna blommor eller laga mat. Bortskämd unge igen för en vecka.

I lördagskväll hoppade jag in i bilen och åkte till en närliggande park.

Solen lyste varmt mellan träden och luften var stilla. Det kändes som att både jag och parken var lyckliga och nöjda efter en varm och solig dag.

Sen åkte jag hem och stekte pannkakor till mig själv. Hissen luktade för ovanlighetens skulle lite mindre bajs.

Idag behövde man ingen jacka i Dublin. Äntligen. Ibland börjar jag nästan tro att det är omöjligt för värmen att ta sig hit.

Jag promenerade ner till vattnet. Tidvattnet var lågt men det var fint ändå.

Det här var tidigare en badplats. Men det var då det.

Älsklingen är på jobbet. Han har gått to TV house som pappa säger på sin svengelska. Han är löjligt stolt över att få betalt för att se på den viktiga matchen. För mig skulle det definitivt krävas betalning för att behöva titta.

Söndag. Stor vattenläcka i hallen. Varmvatten igen tidigast på onsdag. Satana. Vid klockan fyra ger jag upp och går två timmar för tidigt från min lektion. Huvudet snurrar. Jag vill köpa något. En blommig klänning är närmast till hands. Fast egentligen känner jag mig trött på klänningar. Vill bara gå hem och riva sönder mina jeans. Så vill jag se ut. Tillsammans med stora solglasögon. Blåst och hemlängtan. Jag undrar när jag sist gjorde något socialt. Kommer inte ihåg. Jag tänker att det kanske inte är så konstigt att jag har förvandlats till en bitterkärring.